När man väl bryter med någon - då går det så fort. Det är hemskt. En dag kan förändra allt. En dag kan förstöra allt.


Bilden under säger er antagligen ingenting, och det gör inget alls.
Ni kanske vet? Men om inte så behöver ni inte förstå allt i detta inlägg, och jag varnar redan nu för längden, men jag måste skriva av mig, jag måste få ut det någonstans nu, och det får bli här.






Jag ska vara helt ärlig nu.
Jag saknar de där tiderna. Eller helt enkelt jag saknar dig. Att prata sönder nätter, skratta tills man inte längre kan andas. Jag saknar det för att det en gång var du och jag.
Jag vet inte om DU läser min blogg. Om du gör det så är det här nog till dig. Om inte, så är det iallafall bra för mig att få ut allt nu.

Vi stod varandra nära, det gjorde vi, och jag tror det var en av orsakerna till att detta tog så hårt. Att få höra de där orden...det sved, nä det gjorde riktigt jävla ont. För jag trodde aldrig att du skulle säga någonting sådant, ville inte tro att det var du. För det kunde det inte vara, inte den personen jag kände iallafall.

Men sen kommer ju alla tankar.
På sista tiden gled vi ju ifrån varandra. Vi umgiks knappt, vissa grejer du gjorde sårade mig faktiskt redan då, och jag tyckte mig se att du förändrades. Jag menar inget dåligt när jag säger att du förändrades, för det gjorde jag med,  jag tror bara vi gled längre och längre ifrån varandra.
Allt det fick mig att tvivla, och de där orden började låta så äkta i mina öron nu.

Det slutade med att ord stod mot ord. Vem litar man på i den situationen?
Sedan blev det hela...utrett? Nej, jag såg det inte som utrett om jag ska vara ärlig, jag tycker inte någonting klarades ut riktigt, egentligen.

Jag vet inte, kanske är det  jag som ska kunna förlåta, eller rättare sagt låta det gå förbi...men nej det går inte. Jag är inte en sån som har svårt att förlåta vanligtvis, men detta gör för ont. Sånt här ska mn inte bara låta passera.
Jag skulle behöva få höra ett förlåt själv för att kunna låta det gå. Men eftersom "ingen har gjort någonting" kommer jag inte få något förlåt..
Jag skyller ingenting bara på dig för det är aldrig bara ens fel, nej det är nog allas fel i detta läge,  men jag vet att ingenting kommer kunna bli som förr om jag inte får nått svar på hur just det där hände.
Det kom väl knappast från tommaluften?

Jag kan inte säga åt dig vad du ska göra. Man kan bara ändra sig själv. Men jag önskar att du iallafall hade försökt hålla kontakten lite bättre sen allt det där. Det hade antagligen höjt min tillit till dig. Du kanske tycker det är fel av mig att säga såhär, och det är det kanske också.
För visst är det lätt att vara efterklok? Men vad hjälper det egentligen.

Jag vet att det verkligen inte vartit lätt för dig heller, och jag är ledsen att jag inte tar det här face to face med dig, att jag inte ens berättar det bara till dig, men jag orkar verkligen inte. Det händer för mycket just nu för att jag ska kunna lägga ner min sista energi på att försöka lösa någonting som jag inte vet hur jag ska lösa. På någonting du inte heller verkar vela lägga nån energi på?  Men jag lovar dig att tar du tag i det igen ska jag försöka lösa det med dig. Men jag orkar inte vara den som lyfter på allt själv en gång till. Jag är rädd att det bara slutar på samma sätt.

Kanske är det så här allt kommer sluta. Vad vet jag. Det enda jag vill veta nu är sanningen - och inget annat.