Jag vet att jag har gett upp den här bloggen. Men just nu känns allt så sjukt och overkligt. Det finns inte. I söndags vaknade min lillebror och grät - han trodde allt vart en mardröm. Tyvärr är det inte så. Jag önskar jag kunde göra någonting. Vad som helst. Men det går inte. Död kan inte tas tillbaka. Jag ångrar så mycket med den dagen även om jag är medveten om att det inte hjälper. Automatiskt går tankarna till vad jag kunde gjort annorlunda. Men vad hjäper såna tankar nu?

Satan vad ont det gör.

Så fort mitt huvud inte är fullt upptagen med någonting spelas allting upp igen. Ord kan omöjligt beskriva den känslan, att få se sin älskade hund, sin lilla bebis, bli påkörd. Att komma fram och se livlösa ögon möta en. Jag bara önskade att du skulle resa dig upp och springa fram till oss. Men av att se på din kropp, och bildelarna som låg 20 meter iväg så förstår jag vad krocken gjort...

Det jänns så jävla orättvist. 5 år är ingenting. Med all den energin du hade så räckte det inte nästan. Att se dig ligga där i lådan nu, död, är fruktansvärt. Egentligen vet jag att inte Du är kvar. Du fortsatte nog springa när det där hände. Till ett ställe var vi inte kan följa dig längre.

Helt ärligt så kan jag inte förstå hur något sådant kunde hända. EN sekund gjorde det. Hade bilen kört någon sekund senare (eller i den tillåtna hastigheten!!!) hade inte detta hänt. Hur. Undrar jag. Och varför. Varför just du?

Jag försöker se det lilla positiva som finns i detta. Jag försöker tänka att du har det bra. Försöker tänka på alla underbara minnen med dig. Men det är svårt när jag saknar dig så mycket. Det är riktigt svårt.

Klockan är över 5 när jag skriver detta. Det är nu du brukar komma hem efter att ha spenderat dagen hos farmor och farfar. In kommer du genom dörren. Hälsar på oss alla som om det var år sedan vi sågs nyss. Du gjorde alltid det, även om det i själv verkat bara gått en kvart. Ditt sätt att visa kärlek på går inte att slå.

Men idag kommer du inte hem.

Att aldrig mer få se dig gör så obeskrivligt ont.
Dina skålar står tomma. Jag vill gå och fylla på dem. Jag vill att du ska komma till mig och skälla på mig och vela gå ut och gå. Jag vill vakna och inse att allt var en dröm. Men jag vet att verkligheten är som den är nu. Aldrig någonsin ska du lämna mitt hjärta, älskade du. Har även tänkt att en bild på dig ska finnas på mig snart. Det kommer kännas bra att alltid ha dig med mig.

Jag förstår inte hur jag kan ha tårar kvar att gråta längre. Efter att gråtit nästan konstant i två dygn borde det inte finnas mycket kvar. Men det gör så ont inom mig. Så sjukt ont. Jag vet att jag inte är bra på att förlora någon. Jag vill säga förlåt till dig Vilda, för delvis känner jag mig skyldig. Jag önskar att jag kunde vara med dig vars du är nu. Jag önskar vi fått längre tid tillsammans.

Om några dagar ska du få ett riktigt förväl. Jag vill verkligen inte säga hejdå. Men jag vet att jag måste.
Jag är glad du slapp lida.



Vilda * 22/03 -05  † 15/01 -11   ♥


dagen du kom















plötsligt blev dina ben så långa, vad söt och rolig du såg ut




kunde man älska fotboll mer än dig?


toker ♥










Förmodligen sista bilden jag någonsin fotat på dig. Tack för allt, gumman min.♥